Barndomsminnen av Sven av företrädesvis teknisk natur

Här ges några korta minnesfragment från min barndom i nordöstra Uppland, vilken till stor del sammanföll med tiden för andra världskriget, med allt som då följde av mörkläggningar, inkallelser av fäder, ransoneringar etc.

I början av min barndom fanns ingen elektricitet framdragen till bygden. På grund av kriget uppstod problem att få tag på fotogen till belysningen, varför min far gjorde karbidlampor av tomma glasflaskor medelst ingipsat munstycke i flaskhalsen, avskuren flaskbotten och upphängd burk med karbid inne i flaskan. Vid vattenbegjutning av karbiden utvecklades gas, som kunde antändas i munstycket. Vår radioapparat drevs med ström från anodbatteri och ackumulator. Ackumulatorn gav ström till glödtrådar i elektronrören och måste laddas då och då, vilket kunde göras där det fanns en generator som drevs av en förbränningsmotor.

När elektriciteten drogs fram till bygden, blev det en upplevelse att se den första glödlampan tändas. Mycket nytt följde. I köket kom det elspis. Vedkap kunde drivas med elmotor. Vattenledning som frös på vintern kunde tinas med en särskild transformator. Smedja fick eldrift i stället för tidigare manuell drivning av maskiner och blåsbälg. Såg och kvarn fick eldrift istället för drift med tändkulemotorer, eldrivna mjölkningsmaskiner kunde införas etc.

Tändkulemotorer användes även i fiskebåtar i näraliggande fiskeläge. Efter förberedelsetid att hetta upp tändkulan med blåslampa, sattes för hand fart på svänghjulet, varpå motorn gick igång, om tändkulan hade hunnit bli tillräckligt het. Nämnda fiskeläge anlades under min tidiga barndom och ersatte en plats som hade blivit för grund av landhöjningen. Jag fick följa med pappa på cykel och titta på mudderverket som preparerade lämpliga bottenförhållanden. En vågbrytare byggdes också av stora stenblock, som det imponerar att de kunde hanteras med dåtida hjälpmedel.

Upplevelser av direktstart gavs när bilar började köras med flytande bränsle efter krigstiden. Man var ju dessförinnan van vid att det tog lång tid att få igång de använda gengasaggregaten (eldades med små träkubbar eller kol), innan motorerna på bilar eller epatraktorer kunde startas. Det provades om det blivit fart på gasen, ibland genom att toppluckan på aggregatet öppnades och en brinnande tändsticka slängdes dit, varvid en eldslåga slog upp om så var fallet, ibland genom att prova att antända gasen som en fläkt blåste ut genom ett rör. Apropå epatraktorer byggdes gamla bilar om till sådana i en smedja i trakten.

När man under den kalla årstiden under sista lektionen för dagen i skolan var på tur att i förväg gå till slöjdsalen och värma upp denna med en kamin för påföljande slöjdlektion, proppades kaminen ibland full med hyvelspån som pyrde i början, men plötsligt kunde ta eld så häftigt, att lucka och spisringar hoppade och skramlade. Slöjdsalen låg på övre planet i skolan. Nedtill fanns dels småskolans sal med klasserna 1 och 2, dels folkskolans sal med klasserna 3-6. Uppvärmning av skolsalarna skedde i kaminer med ved, som vi skolbarn fick bära in. Alla hus i trakten uppvärmdes för övrigt med ved i spisar, kaminer och kakelugnar.

Under kriget förekom bemannade luftbevakningstorn, och militär bevakade kusten. Från Estland kom flyktingar i små båtar till trakten. Vid kusten kunde ibland ångbåtar ses med långa plymer av rök efter sig ute på havet. En speciell effekt blev det när bara röken syntes, beroende på att själva ångbåten var så långt borta, att den befann sig under horisonten.

Vi barn fick ibland följa med lastbil eller epatraktor med släpvagn för transport av kastved (meterlång ved) till hämtande skuta vid kusten eller till en då existerande smalspårig järnväg någon mil bort, för vidare transport till tätorter. Ångloket på järnvägen var spännande att se.

Handlare kom ibland i hästdragen täckt vagn och sålde kläder. Annan ambulerande kommers var av varor från bryggeri, slakteri och bageri. Ibland besöktes orten av homeopat och modist (damhattar). Gårdfarihandlare kom ibland och knackade på dörrarna och talade för varorna, som packades upp ur en resväska och förevisades. Det såldes även varor av lokal befolkning, såsom hemkärnat smör (man fick smaka med en klick på papper) och färsk fisk som ibland ännu levde, och som vi barn kunde låta simma ett tag i någon vattentunna.

Vid hembygdsfester förekom deltagande med åldriga hästekipage och gammaldags cyklar med höga hjul. Vid ett tillfälle medverkade statsminister Per Albin Hansson med tal. På vintern togs is upp från havet och täcktes med sågspån, för att användas som kylmedel på sommaren. Ett vattenhjulsdrivet sågverk var igång på den tiden och intressant att besöka, inte minst för att se när vattnet släpptes på och hur vattenhjulet och det drivna maskineriet sattes igång.

Mycket mera skulle förstås kunna berättas. Det som här nämnts mycket fragmentariskt ger nog ändå en antydan om att min barndom gav många intressanta och positiva upplevelser, som senare generationer i bästa fall kan få känna på i t.ex. museala sammanhang eller hembygdssammanhang.

Sol i hösttider, författad av Amy        

I frostens famn nu blomstret somnar,
mitt hjärta fröjdar sig ändå!
Ej vårens liv därinne domnar
ty frost och köld dit ej kan nå.

En reflexion av Axel